Finansieringssystemet

Riksdagen beslutade i början av 1980-talet om ett finansieringssystem för hantering av kostnader för framtida omhändertagande av kärnbränsle och för att avveckla och riva kärnkraftsreaktorerna.

Systemet har i vissa delar förändrats och utvecklats, men den grundläggande uppbyggnaden är oförändrad.

Utgångspunkten är att kärnkraftsindustrin ska stå för kostnaderna. Om det visar sig att en reaktorinnehavare inte kan betala, och fondmedel och säkerheter är otillräckliga, kommer ändå staten – och därmed skattebetalarna – att vara i sista hand ansvarig för att skjuta till medel. Därför behövs ett särskilt finansieringssystem.

Systemet innebär att den som har tillstånd att inneha eller driva en kärnteknisk anläggning som ger eller har givit upphov till restprodukter betalar en särskild avgift till staten.

Det är respektive reaktorinnehavare och annan avgiftsskyldig tillståndsinnehavare som har det fulla ansvaret för alla sina kostnader även i det fall de fonderade avgiftsmedlen inte skulle räcka till. Den som är skyldig att betala kärnavfallsavgift ska därför ställa säkerhet till staten för de kostnader som avgiften ska täcka, men som inte täcks av de inbetalade och fonderade avgifterna.

Om de inbetalade avgifterna för en reaktorägare eller annan avgiftsskyldig inte skulle räcka till för att täcka inbetalarens kostnader, får inte avgiftsmedel som betalats in av någon annan användas. Om det visar sig att det finns fonderade avgiftsmedel över för en avgiftsskyldig när alla kostnader som avser den avgiftsskyldiga har betalats, ska dessa överskjutande avgiftsmedel betalas tillbaka till inbetalaren.

Huvuddragen i finansieringssystemet åskådliggörs i följande figurer.